Dagen idag
28 januari 2007, klockan 23:28
Satt idag och funderade på hur märkligt livet ändå är, jag har två barn, en dotter som är 20 år och en son som är 16.. Dottern har idag varit drogfri 1 år.
Det är exakt 1/2 sedan hon kom ut från behandlingen och har skött sig riktigt bra faktiskt. Enda smolket i bägaren är väl jag då, jag med min oro för henne! Hon har sina beteenden som sitter kvar sedan hon var aktiv i sitt missbruk. Som exempel kan nämnas hennes inneboende oro i kroppen, ena stunden är hon hemma hos sig, (hon har egen lägenhet) och i nästa så befinner hon sig 20 mil bort, mitt ute i ingenstans, för att hon och hennes vänner inte hade något bättre för sig...? Kanske inte en sån stor grej för många men när man sett såna beteenden i många år och kopplar ihop det med amfetaminmissbruk så blir det en stor grej. Min hjärna är inställd på "katastrof tänk" efter åratal av vakna nätter, mardrömmar och alla möjliga upplevelser som följer en anhörig till en missbrukare, så alla såna saker blir i min hjärna "Nu är nog återfallet ett faktum" Finns många fler exempel på olika beteenden som hon har som jag kopplar ihop med missbrukstiden men jag orkar inte gå in på det just nu.
Har som sagt en 16 årig son också.. Han har diagnosen DAMP med allt vad det innebär. Just nu är jag inne i en strid med BUM angående just hans diagnos. Jag tror att det finns mer än "bara" en diagnos. Hans problematik sträcker sig långt utöver DAMP diagnosen.. Men det är en kompicerad historia med många års kamp för att överhuvudtaget få en diagnos på honom så det tar jag en annan gång.
Nu till min reflektion över livet: Det är märkligt att en del människor går genom livet relativt lätt medans andra får kämpa för att överhuvudtaget orka andas mellan striderna...
Jag antar att min livsfilosofi hjälper mig genom allt! Jag är nämligen säker på att man inte får mer än man orkar bära samt att allt som inte dödar en, det härdar! Det är nog den övertygelsen som gör att jag fortfarande är stabil...
Trots allt elände i mitt liv så är jag tacksam! Tacksam för att dottern har varit drogfri 1 år, varje drogfri dag är en vinst! Tacksam för att min son är en underbar kille, Tacksam för att jag faktiskt har dom båda två i livet! Tacksam för att jag finns... det finns hur mycket som helst att vara tacksam över och det är jag verkligen! Det finns dom som har det så mycket värre och dom skänker jag en tanke varje dag!
Godnatt
Satt idag och funderade på hur märkligt livet ändå är, jag har två barn, en dotter som är 20 år och en son som är 16.. Dottern har idag varit drogfri 1 år.
Det är exakt 1/2 sedan hon kom ut från behandlingen och har skött sig riktigt bra faktiskt. Enda smolket i bägaren är väl jag då, jag med min oro för henne! Hon har sina beteenden som sitter kvar sedan hon var aktiv i sitt missbruk. Som exempel kan nämnas hennes inneboende oro i kroppen, ena stunden är hon hemma hos sig, (hon har egen lägenhet) och i nästa så befinner hon sig 20 mil bort, mitt ute i ingenstans, för att hon och hennes vänner inte hade något bättre för sig...? Kanske inte en sån stor grej för många men när man sett såna beteenden i många år och kopplar ihop det med amfetaminmissbruk så blir det en stor grej. Min hjärna är inställd på "katastrof tänk" efter åratal av vakna nätter, mardrömmar och alla möjliga upplevelser som följer en anhörig till en missbrukare, så alla såna saker blir i min hjärna "Nu är nog återfallet ett faktum" Finns många fler exempel på olika beteenden som hon har som jag kopplar ihop med missbrukstiden men jag orkar inte gå in på det just nu.
Har som sagt en 16 årig son också.. Han har diagnosen DAMP med allt vad det innebär. Just nu är jag inne i en strid med BUM angående just hans diagnos. Jag tror att det finns mer än "bara" en diagnos. Hans problematik sträcker sig långt utöver DAMP diagnosen.. Men det är en kompicerad historia med många års kamp för att överhuvudtaget få en diagnos på honom så det tar jag en annan gång.
Nu till min reflektion över livet: Det är märkligt att en del människor går genom livet relativt lätt medans andra får kämpa för att överhuvudtaget orka andas mellan striderna...
Jag antar att min livsfilosofi hjälper mig genom allt! Jag är nämligen säker på att man inte får mer än man orkar bära samt att allt som inte dödar en, det härdar! Det är nog den övertygelsen som gör att jag fortfarande är stabil...
Trots allt elände i mitt liv så är jag tacksam! Tacksam för att dottern har varit drogfri 1 år, varje drogfri dag är en vinst! Tacksam för att min son är en underbar kille, Tacksam för att jag faktiskt har dom båda två i livet! Tacksam för att jag finns... det finns hur mycket som helst att vara tacksam över och det är jag verkligen! Det finns dom som har det så mycket värre och dom skänker jag en tanke varje dag!
Godnatt
Kommentarer
Trackback
