23 september 2007, klockan 09:36


I Torsdags kom beskedet att sonen får åka på "behandlings"hemmet.  Dom hade efter hårda påtryckningar från mig och sonens socialassistent tagit ett beslut som gäller fram tills årsskiftet, alltså drygt 2 månader.
HÄRLIGT tyckte jag fram tills hon frågade mig om jag skulle åka med på MÅNDAG..   
Då gick det upp för mig att jag stod i begrepp att skicka iväg honom till ett hem 35 mil hemifrån... och så började stora gråtkalaset..

Jag tycker fortfarande att det är det bästa som kunde hända MEN det är då inget roligt!  
Jag  var jätteglad för att det gick igenom och samtidigt var det en sorg utan dess like.. Snacka om dubbelbottnat!

Min stackars särbo fattade ingenting precis då.. Där satt jag alltså o storgrät och han frågade vad det var.. Jag är så glad över att det gick igenom brölade jag fram medan tårarna sprutade. Han tittade förvirrat på mig och sa: Thats not a happy face!!  Till saken hör att han inte har egna barn och har nog lite svårt att förstå alla känslor och alla berg o dalbanor man kan ha...

Nu till sonen...  Jag o hans pappa pratade med honom på torsdag och berättade socialens beslut och som förväntat så vägrade han att ens tänka på att åka.. Efter många om och men så gick han med på det eftersom beslutet bara var på 3 månader.. men det har svängt fram och tillbaks under helgen, just nu är han ialla fall inne på att åka och vi packade igår kväll.. Får väl se hur det går i morgonbitti när vi väl ska iväg...

Jag uppdaterar senare.