30 januari 2007, klockan 20:44

Gick igenom gamla papper idag och jag hittade en gammal dikt som någon skrivit (vet inte vem), Denna dikt är så passande på min dotter. Den skulle kunna vara skriven av henne själv (men det är den inte) och jag gissar på att den passar in på dom flesta unga tjejer och killar som har det svårt på ett eller annat sätt.Den kan nog passa in på egentligen alla människor för vi är väl inte alltid så villiga att berätta allt om vem vi är, det finns alltid nåt man inte vill att någon annan ska veta om en. Då menar jag inte oärlighet eller så.. utan det som finns inom en, innerst inne i en själv.. man blir sårbar om man avslöjar allt... Eller?

"Låt dig inte luras av det ansikte jag visar för jag har tusen masker och ingen av dem är jag.
Bli inte lurad, för guds skull bli inte lurad.
Jag ger dig ett intryck av att vara säker och att självförtroende är mitt namn och kyligt lugnt mitt agerande. Och att jag inte behöver någon, men tro mig inte.
Djupt nere dväljs mitt riktiga jag i förvirring i fruktan i ensamhet.
Därför skapar jag mig en mask att dölja mig bakom att skydda mig från de blickar som vet.
Men just en sådan blick är min räddning.
Det betyder, att om den åtföljs av accepterande, då åtföljs den av kärlek. Det är det enda som kan befria mig från de fängelsemurar jag byggt åt mig själv. Jag är rädd för att djupast inne inte vara någonting och att jag inte alls är något att ha och att du skall upptäcka det och stöta bort mig.

Så börjar paraden av maskeringar. Ständigt småpratar jag med dig. Jag kan berätta allt som inte betyder något men ingenting om vad som betyder allt, vad som ropar inom mig.
Var snäll och lyssna noga och försök höra vad jag inte säger.
Jag skulle vilja vara äkta och spontan och mig själv men du måste hjälpa mig. Du måste räcka ut din hand. Varje gång du är snäll, vänlig och uppmuntrande varje gång du försöker förstå för att du verkligen bryr dig om, då börjar mitt hjärta få vingar. Mycket spröda vingar, men vingar.
Med din känslighet och sympati och din förmåga att förstå är det enda som kan befria mig från min skuggvärld av osäkerhet, från övergivenheten i mitt fängelse.
Det kommer inte att bli lätt för dig, ju närmare du kommer mig desto blindare slår jag kanske tillbaka.
Men jag har hört att kärleken är starkare än tjocka murar, och där ligger mitt hopp, mitt enda hopp.

Jag ber, försök riva dessa murar med fasta händer men varsamma händer ? för ett barn är mycket känsligt.
Vem är jag kanske du undrar.
Jag är någon du känner mycket väl.
För jag är varje man du möter och jag är varje kvinna du möter och jag är också du själv."