8 februari 2007, klockan 19:29



Nu börjar alla möten med sonens skola och så ska BUM göra en ny utredning på honom så det blir att springa på sjukhuset flera gånger i veckan nu IGEN.. Det är iofs bra att det görs en ny utredning med tanke på att vi ska ansöka om en LSS prövning för honom, och sen tror jag också att det finns mer än en diagnos att ställa.
MEN alla läkarbesök och terapeut besök tar på krafterna! Det krävdes 5 utredningar på 10 år innan han fick diagnosen DAMP så vi har fått kämpa ordentligt. Helt sjukt! Ena teamet som gjorde utredning försökte inbilla mig att det är SKADLIGT för honom att få en diagnos!!?? Dom menade på att, jag citerar: -En diagnos följer ju honom hela livet och är till stor skada och en nackdel för honom. Slut citat.   
Mitt omedelbara svar till dom var: "Och ni menar att det inte är skadligt för honom att inte få rätt hjälp och stöd?" Då frågade ena kvinnan mig:" Men snälla du, vad tror du att en diagnos hjälper?" Sjutton vad arg jag blev och svarade till henne: "Jaa du, han får åtminstone rätt till hjälp och stöd och utan den så står han sig slätt!"  

Ja ja  det var en kort version av alltihop.  Man måste våga stå på sig som förälder när man vet inom sig att man har rätt.  Det är inte lätt när dom som ska föreställas vara proffs och veta vad dom gör motarbetar en, och försöker avfärda en som att det är man själv som har problem och att man är en "hysterisk mamma" när man VET att det inte är som det ska med ens barn...    
När sonen väl fick diagnosen så var det en helt ny doktor och helt nya terapeuter som vi aldrig träffat förut som gjorde utredningen och ställde diagnos. Det var både en lättnad och en sorg på samma gång. Lättnad för att man inte var tokig trots allt och man fick en viss upprättelse, sorg för att då visste vi ju att det inte var övergående som dom andra påstått.    Nåja, nu börjar det iaf om igen..  men det är bara ta det och göra det bästa av allt och se till att hela hans problematik kommer på papper inför LSS ansökan.