Nu är han där.
25 september 2007, klockan 09:03
Igår var vi då med sonen till "behandlings"hemmet och lämnade honom där, Usch vilken fruktansvärd separationsångest jag hade och har! Jag har nog inte landat i det ännu.
När vi kom dit så visade dom sonen hans rum och det var först DÅ som det gick upp för honom att han faktiskt ska stanna där! Man såg hur hela han sjönk ihop.. Sen var det dags för lunch och sonen åt i rekordfart och sen ville han prata med mig ute, vi gick ut och det första han sa var: Tänker ni verkligen lämna mig här? Jag sa att ja, det tänker vi göra, det är hit allt har kommit och nu är vi här.. Jaha sa han, men jag tänker inte stanna här mer än en månad, MAX! Jag tyckte att det var bäst att inte gå in i nån diskussion med honom angående detta så jag svarade bara att ja ja, ta det som det kommer nu och gör det bästa du kan av situationen. sen gick vi in o drack kaffe. Han var jätteorolig under hela tiden och kunde inte sitta still i två minuter.
Det här stället har som rutin att när det kommer en ny kille så åker en personal iväg till en stuga med den nya i 3-4 dygn, bara dom två. Detta för att dom ska få en chans att landa lite i att dom är iväg hemifrån innan allt nytt ramlar över dom, dom ska lära känna dom andra ungdomarna, personalen, omgivningarna osv. Det är ju då den personal som ska bli kontaktperson för ungdomen som åker iväg med dom. Sen handlar det ju också om att bryta ner murar, lära känna och få förtroende för sin kontaktperson.
Hur som helst så åkte dom iväg medans vi var kvar där och när sonen åkte så började stora gråtkalaset igen! alltså, jag är helt inne på att detta är det absolut bästa för honom, det har jag inga problem med! Det var separationsångest och det faktum att han mådde så dåligt när dom åkte som gjorde att jag fick den reaktion jag fick.
Imorse så ringde jag till hemmet och hörde efter hur det går och hur gårdagen var, dom berättade att sonen var ganska lugn men han hade hemlängtan såklart.. Jag pratade en stund med dom och kände mig genast lugnare.. Såå.. Nu är han där och det som återstår för mig nu är att landa i det här och börja slappna av och släppa kontrollen, eller rättare sagt, släppa mitt behov av att ha fullständig kontroll och lita på att det är vettiga människor som har hand om min son.. Lättare sagt än gjort men jag jobbar på det!
Herregud! Det gick precis upp för mig att jag inte längre behöver vara beredd på utryckning 24 timmar om dygnet... Konstigt känns det
Igår var vi då med sonen till "behandlings"hemmet och lämnade honom där, Usch vilken fruktansvärd separationsångest jag hade och har! Jag har nog inte landat i det ännu.
När vi kom dit så visade dom sonen hans rum och det var först DÅ som det gick upp för honom att han faktiskt ska stanna där! Man såg hur hela han sjönk ihop.. Sen var det dags för lunch och sonen åt i rekordfart och sen ville han prata med mig ute, vi gick ut och det första han sa var: Tänker ni verkligen lämna mig här? Jag sa att ja, det tänker vi göra, det är hit allt har kommit och nu är vi här.. Jaha sa han, men jag tänker inte stanna här mer än en månad, MAX! Jag tyckte att det var bäst att inte gå in i nån diskussion med honom angående detta så jag svarade bara att ja ja, ta det som det kommer nu och gör det bästa du kan av situationen. sen gick vi in o drack kaffe. Han var jätteorolig under hela tiden och kunde inte sitta still i två minuter.
Det här stället har som rutin att när det kommer en ny kille så åker en personal iväg till en stuga med den nya i 3-4 dygn, bara dom två. Detta för att dom ska få en chans att landa lite i att dom är iväg hemifrån innan allt nytt ramlar över dom, dom ska lära känna dom andra ungdomarna, personalen, omgivningarna osv. Det är ju då den personal som ska bli kontaktperson för ungdomen som åker iväg med dom. Sen handlar det ju också om att bryta ner murar, lära känna och få förtroende för sin kontaktperson.
Hur som helst så åkte dom iväg medans vi var kvar där och när sonen åkte så började stora gråtkalaset igen! alltså, jag är helt inne på att detta är det absolut bästa för honom, det har jag inga problem med! Det var separationsångest och det faktum att han mådde så dåligt när dom åkte som gjorde att jag fick den reaktion jag fick.
Imorse så ringde jag till hemmet och hörde efter hur det går och hur gårdagen var, dom berättade att sonen var ganska lugn men han hade hemlängtan såklart.. Jag pratade en stund med dom och kände mig genast lugnare.. Såå.. Nu är han där och det som återstår för mig nu är att landa i det här och börja slappna av och släppa kontrollen, eller rättare sagt, släppa mitt behov av att ha fullständig kontroll och lita på att det är vettiga människor som har hand om min son.. Lättare sagt än gjort men jag jobbar på det!
Herregud! Det gick precis upp för mig att jag inte längre behöver vara beredd på utryckning 24 timmar om dygnet... Konstigt känns det
Kommentarer
Trackback
