Sonen har flyttat hemifrån!  Han har fått via LSS ett boende med stöd.
Alltså, han har en helt egen lägenhet med eget kontrakt hos hyresvärden men har stöd och hjälp av personal från ett s.k särskilt boende.  Han har en kontaktperson som är den som hjälper honom med det sånt som hör till det dagliga livet, styr upp vardagen kan man säga.  Han har nu bott i den egna lägenheten i en vecka och jag måste säga att det känns som tomt här hemma,  men det är en vanesak bara.
Jag vet ju att det är det bästa för honom OCH mig att han får bli vuxen och lära sig sakta men säkert att ta ansvar och lära sig leva sitt liv som han vill ha det.

Hans kontaktperson tycker att det går lite sakta att komma framåt med min son men jag förklarade att med honom så måste man skynda långsamt. Det går bara inte att forcera saker och ting för då drar han i nödbromsen!
Det handlar om att bygga upp ett förtroende hos sonen och det gör man inte på en vecka. Det kan ta månader innan han är redo att släppa in kontaktpersonen i hans liv.

Sen är det så med sonen att han ser allt i svart eller vitt, det finns liksom inga gråzoner överhuvudtaget,  just nu så sonderar sonen terrängen och kollar av nämnda kontaktperson...  Forcerar han någonting nu så är det kört, då hamnar han på den "svarta listan" och därifrån kommer man inte hur mycket man än försöker. Det tillhör hans diagnoser.

För dottern går det riktigt bra! Hon är, så vitt jag vet, drogfri och har börjat studera. Hon läser endast ett ämne, svenska A,  men det är ett fall framåt iaf.  Det är nog bara bra att hon inte tar på sig för mycket.. Chansen är ju större att hon lyckas om hon inte har för bråttom. Ett misslyckande är ju det sista hon behöver!


En liten reflektion:
Detta verkar vara en riktigt bra tid i livet och det känns som att allt  ä n t l i g e n  börjar ordna sig och röra sig framåt mot det bättre.

Förut kändes det som min dotter skrev på sin lunarstorm :  Var inte allt för optimistisk, ljuset i tunneln kan vara ett tåg.
Det stämmer inte längre i mitt liv!