Vattumannen
20 februari 2007, klockan 22:29
Ha ha ha.. hittade en sida med astrologi. Detta är alltså jag... och det stämmer förvånansvärt bra på många ställen...
| När en Vattuman får en idé så kan det hända att omgivningen sätter i halsen. Vattumannen kan bete sig helknasigt och fullkomligt absurt, och ofta, men inte alltid, är hon genial. Vattumannen regeras av planeten Uranus som driver den som är född i detta tecken till uppfinningsrikedom och skarpsinne. Men även Saturnus som står för sunt förnuft och verklighetsförankring utövar ett starkt inflytande. Det är viktigt att ta till sig kraft från båda planeterna. Du som är Vattuman är mycket envis och viljestark. Du lyssnar gärna intresserat på vad andra har att säga, men du tar sällan råd. Du är fullkomligt övertygad om att du själv vet bäst. Men ibland skulle du tjäna på att inte vara så egensinnig. I grunden är Vattumannen en människa som helst lever med andra och för deras gemensamma mål. Hon är ett "Vännernas tecken" och skulle inte stå ut med att leva ensam. Men någon tvåsamhet passar henne inte. Det skulle innebära för stora inskränkningar i hennes behov av frihet. Det är snarare i flersamheten, eller i kollektivet, som hon får sin förmåga att dela med sig av sin kärlek och kunskap. Hon är en stor humanist, kämpar för det sant mänskliga och blickar hela tiden framåt. Nuet betyder inte så mycket och ännu mindre det som varit. Hon vill hellre vara helt obunden det gamla sättet att tänka och struntar blankt i konventioner. Hon blir sällan chockerad över någonting. Det som är annorlunda och konstigt stimulerar henne till att ställa frågan "varför" istället för att fördöma. Hon sysselsätter sig ständigt med att ställa frågor och det händer ofta att svaren kommer en natt då Uranus utövar sitt allra starkaste inflytande. Du som är född i detta tecken bör därför alltid ha papper och penna på nattduksbordet! Vattumannen klär sig kanske inte alltid i det allra senaste som hennes "luftsyster" Tvillingarna. Men ändå med stor fantasi och uppfinningsrikedom. Ibland smått bohemiskt. Du som är Vattuman passerar aldrig obemärkt och ofta blir luften liksom elektriskt laddad där du drar förbi. En del stöts bort men på andra utövar du en desto större dragningskraft. |
 YRKESVAL Du värnar om det sant mänskliga och är intresserad av allt som för mänskligheten framåt. Som forskare och vetenskapsman har du chansen att förverkliga dessa ambitioner. Psykolog, lärare, författare eller politiker är andra yrken som skulle passa dig. Även datateknik utövar en stark lockelse. |
Vattumannens negativa sidor Räkna inte med att Vattumannen ska ställa upp på något som hon inte själv känner för! Begär du för mycket - så blir hon ursinnig, reagerar kanske inte genom att visa vrede utan snarare med känslokyla och drar sig undan.Det kan också hända att hon i sina mörkaste stunder ger sig hän åt skvaller och elakt förtal. Kanske skriver en hel bok om de orättvisor hon blivit utsatt för - inte för att hon är hämndlysten utan därför att hon känner sig förorättad in i själen. Det är väl tveksamt om hon någonsin lyckas besegra sin största fiende Skorpionen. Möjligtvis lyckas Vattumannen göra henne rasande svartsjuk, men det straffar sig säkert med tiden. Bättre lyckas hon reta gallfeber på Oxen som verkligen springer och gömmer sig och aldrig mer vågar sticka ut hakan. Försonande drag: Hon försöker verkligen vara vän med alla. |
  Kollektivkyssen Även om Vattumannen bara kysser en i taget så kan det mycket väl hända att hon kysser flera under en och samma kväll. Misstolka inte det! Hon hyser stor människokärlek och menar faktiskt varenda liten kyss. Dessutom kanske varje kyss är ett experiment i kärlek ämnad att utveckla själva kysstekniken vilket en vacker dag kommer hela mänskligheten tillgodo i form av ett dataprogram för hur var och en ska få ut mesta möjliga tillfredsställelse av kyssen. Låter det inte riktigt klokt? Nej, Vattumannen är faktiskt inte riktigt klok, kan det tyckas för alla dem som står med båda fötterna på jorden. Vattumannens tecken är svår att få grepp om. Hon ändrar sig ofta från den ena dagen till den andra. Vissa tar det som en utmaning, vill gärna försöka fånga hennes inre jag. Men sådant upplever hon som fruktansvärt kletigt och dylika partners får omgående nobben. Föremålet för en Vattumans kärlek blir den som skänker henne maximal frihet och respekt för personlig integritet. |
För den som vill kolla, här är länken http://www.aha.nu/
Tapetsering
17 februari 2007, klockan 21:59
Hela denna dagen har gått åt till tapetsering av mitt vardagsrum och än är vi inte klar... Det är ju själva förarbetet som tar sån tid.. smålla upp tapeterna går ju fort, men det ska spacklas och slipas och spacklas och slipas och sen ska det målas också.. *suck* Tycker verkligen att det är bland det tråkigaste som finns men men.. det blir ju fint i slutänden iaf. Den som bodde här före mig hade valt att sätta mörkgråa tapeter och visst.. det är snyggt ett tag men jag tröttnade ganska fort på det.. Det blir så mörkt och speciellt nu på vintern... nu blir det jätteljusa istället.. det blir ett helt annat rum det ser man redan nu. Och när bården kommer på plats så blir det jättesnyggt.. Undrar just vad man ska dra igång för projekt när detta är klart...?
Hela denna dagen har gått åt till tapetsering av mitt vardagsrum och än är vi inte klar... Det är ju själva förarbetet som tar sån tid.. smålla upp tapeterna går ju fort, men det ska spacklas och slipas och spacklas och slipas och sen ska det målas också.. *suck* Tycker verkligen att det är bland det tråkigaste som finns men men.. det blir ju fint i slutänden iaf. Den som bodde här före mig hade valt att sätta mörkgråa tapeter och visst.. det är snyggt ett tag men jag tröttnade ganska fort på det.. Det blir så mörkt och speciellt nu på vintern... nu blir det jätteljusa istället.. det blir ett helt annat rum det ser man redan nu. Och när bården kommer på plats så blir det jättesnyggt.. Undrar just vad man ska dra igång för projekt när detta är klart...?
Orolig för en väninna
15 februari 2007, klockan 22:18
Har varit hos en nära vän till mig ikväll Hon kom förbi och hälsade på en sväng idag innan hon skulle på ett läkarbesök som hon hade kl: 13.30 idag. Vid 18.00 tiden skickade hon ett sms att hon fortfarande var kvar på sjukhuset och att dom tagit ett EKG på henne.... Det visade sig att hon hade haft en liten hjärtinfarkt igår kväll! Hon är 33 år och väldigt vältränad...! Herregud!! Hon ringde mig o bad mig komma till henne.. klart man åker! så jag har suttit där tills hennes man kom hem från jobbet för en stund sen.. Fattar inte att sjukhuset släppte hem henne.. Så ung och redan en hjärtinfarkt.. Borde inte det hållas koll på ordentligt dom första dygnen kan man ju undra...?
Har varit hos en nära vän till mig ikväll Hon kom förbi och hälsade på en sväng idag innan hon skulle på ett läkarbesök som hon hade kl: 13.30 idag. Vid 18.00 tiden skickade hon ett sms att hon fortfarande var kvar på sjukhuset och att dom tagit ett EKG på henne.... Det visade sig att hon hade haft en liten hjärtinfarkt igår kväll! Hon är 33 år och väldigt vältränad...! Herregud!! Hon ringde mig o bad mig komma till henne.. klart man åker! så jag har suttit där tills hennes man kom hem från jobbet för en stund sen.. Fattar inte att sjukhuset släppte hem henne.. Så ung och redan en hjärtinfarkt.. Borde inte det hållas koll på ordentligt dom första dygnen kan man ju undra...?
Tandläkaren
14 februari 2007, klockan 17:03
Idag var jag till tandläkaren, jag gick faktiskt dit.. Helt otroligt bara det, jag har nämligen en förmåga att avboka i sista minuten för att jag inte vågar dit, men men.. det gick fint.. Fick komma till en tandläkare som var väldigt lugn och förklarade precis vad hon skulle göra innan hon gjorde det och hon stannade upp och frågade om det gick bra osv. Helt underbar person.. Henne törs jag gå till fler gånger. :-) Ska dit på fredag och göra klart.. och jag är inte såå orolig, brukar normalt börja stressa upp mig över tandläkarbesöken flera dagar i förväg men nu känns det ganska bra ändå.. trevligt är det ju inte men det går att överleva iaf. Alltid nåt. :-D
Sen har jag varit med dottern till en reumatolog idag... Dom tog en massa prover och den 5/3 ska hon dit igen för att diskutera igenom provsvaren. Hoppas att det inte är reumatiskt! Hon har sån värk i alla små leder, t.ex fingrarnas och tårnas leder...Men vi får ju svar snart...
På tal om dottern... Hon sa idag att hon brukar tänka på sinnesro bönen när det går tungt för henne.. Den är ju ganska bra att ha med sig, inte bara för missbrukare, (vet att AA och NA har den som ledstjärna)
Sinnesro bönen
Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Idag var jag till tandläkaren, jag gick faktiskt dit.. Helt otroligt bara det, jag har nämligen en förmåga att avboka i sista minuten för att jag inte vågar dit, men men.. det gick fint.. Fick komma till en tandläkare som var väldigt lugn och förklarade precis vad hon skulle göra innan hon gjorde det och hon stannade upp och frågade om det gick bra osv. Helt underbar person.. Henne törs jag gå till fler gånger. :-) Ska dit på fredag och göra klart.. och jag är inte såå orolig, brukar normalt börja stressa upp mig över tandläkarbesöken flera dagar i förväg men nu känns det ganska bra ändå.. trevligt är det ju inte men det går att överleva iaf. Alltid nåt. :-D
Sen har jag varit med dottern till en reumatolog idag... Dom tog en massa prover och den 5/3 ska hon dit igen för att diskutera igenom provsvaren. Hoppas att det inte är reumatiskt! Hon har sån värk i alla små leder, t.ex fingrarnas och tårnas leder...Men vi får ju svar snart...
På tal om dottern... Hon sa idag att hon brukar tänka på sinnesro bönen när det går tungt för henne.. Den är ju ganska bra att ha med sig, inte bara för missbrukare, (vet att AA och NA har den som ledstjärna)
Sinnesro bönen
Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Fort var det gjort....
13 februari 2007, klockan 22:39
Nu har min son varit och träffat BUMś psykologen och gjort en massa tester och nu sägs utredningen vara klar!? Åtminstone har min son uppfattat det så. Han har varit själv och gjort dessa tester, jag var med på första träffen och då lät det som att det skulle ta ungefär en vecka. Men som det verkar så räckte det med 2 timmar måndag och tisdag. Det gick fort. Dom andra utredningarna har tagit betydligt längre tid så man börjar ju undra. . Vet inte om dom tänkt att han ska träffa arbetsterapeuten eller om detta var allt.. Ska ringa dit imorgon och höra efter lite mer.
Ska till tandläkaren imorgon för jag har bitit av en tand.. Har tandläkarskräck...Så jag ser inte fram emot det. Undrar just om man ska prova hypnos... :-) Skämt å sido så har vi en tandläkare här som faktiskt sysslar med hypnos för såna som som har tandläkarskräck.. alltså för såna som mig... tror inte att jag kommer kunna sova inatt, sån skräck har jag...
Godnatt...
Nu har min son varit och träffat BUMś psykologen och gjort en massa tester och nu sägs utredningen vara klar!? Åtminstone har min son uppfattat det så. Han har varit själv och gjort dessa tester, jag var med på första träffen och då lät det som att det skulle ta ungefär en vecka. Men som det verkar så räckte det med 2 timmar måndag och tisdag. Det gick fort. Dom andra utredningarna har tagit betydligt längre tid så man börjar ju undra. . Vet inte om dom tänkt att han ska träffa arbetsterapeuten eller om detta var allt.. Ska ringa dit imorgon och höra efter lite mer.
Ska till tandläkaren imorgon för jag har bitit av en tand.. Har tandläkarskräck...Så jag ser inte fram emot det. Undrar just om man ska prova hypnos... :-) Skämt å sido så har vi en tandläkare här som faktiskt sysslar med hypnos för såna som som har tandläkarskräck.. alltså för såna som mig... tror inte att jag kommer kunna sova inatt, sån skräck har jag...
Godnatt...
Lugnt
10 februari 2007, klockan 22:00
Vet egentligen inte vad jag ska skriva om idag för det har varit så lugnt och skönt i flera dagar nu.. Enda smolket i bägaren är väl att jag inte kan slappna av för varje gång jag har tillåtit mig att göra det så har det hänt nåt, såå.. jag väntar på nästa "katastrof" Hur sjukt är inte det? En förändring i det beteendet är att jag faktiskt druckit en (1) cider ikväll WOW...så körkortet finns inte förrän imorgon.. Det är det flera år sedan jag gjorde för jag har alltid varit beredd på "utryckning" och ikväll kände jag att -Nä nu jäklar får det vara nog! Jag har väl så smått börjat inse att jag inte alltid kan /orkar/vill finnas tillhands och vara redo att klara ut alla bekymmer och ev. trubbel nån av dom försatt sig i... Min dotter är vuxen och måste börja ta ansvar för sitt eget liv och min son är hos sin pappa i helgen så nu får han ta hand om eventuella problem. Det är ju egentligen mitt eget fel att alla förväntar sig att jag ska släppa det jag har för händerna o komma till undsättning, det gör även deras pappa för precis det har jag gjort i alla år... 2007 är förändringarnas år för mig har jag bestämt. Får väl se hur det tas emot av allihopa.. Kan ju bli intressant....
Möten kors & tvärs
8 februari 2007, klockan 19:29
Nu börjar alla möten med sonens skola och så ska BUM göra en ny utredning på honom så det blir att springa på sjukhuset flera gånger i veckan nu IGEN.. Det är iofs bra att det görs en ny utredning med tanke på att vi ska ansöka om en LSS prövning för honom, och sen tror jag också att det finns mer än en diagnos att ställa.
MEN alla läkarbesök och terapeut besök tar på krafterna! Det krävdes 5 utredningar på 10 år innan han fick diagnosen DAMP så vi har fått kämpa ordentligt. Helt sjukt! Ena teamet som gjorde utredning försökte inbilla mig att det är SKADLIGT för honom att få en diagnos!!?? Dom menade på att, jag citerar: -En diagnos följer ju honom hela livet och är till stor skada och en nackdel för honom. Slut citat.
Mitt omedelbara svar till dom var: "Och ni menar att det inte är skadligt för honom att inte få rätt hjälp och stöd?" Då frågade ena kvinnan mig:" Men snälla du, vad tror du att en diagnos hjälper?" Sjutton vad arg jag blev och svarade till henne: "Jaa du, han får åtminstone rätt till hjälp och stöd och utan den så står han sig slätt!"
Ja ja det var en kort version av alltihop. Man måste våga stå på sig som förälder när man vet inom sig att man har rätt. Det är inte lätt när dom som ska föreställas vara proffs och veta vad dom gör motarbetar en, och försöker avfärda en som att det är man själv som har problem och att man är en "hysterisk mamma" när man VET att det inte är som det ska med ens barn...
När sonen väl fick diagnosen så var det en helt ny doktor och helt nya terapeuter som vi aldrig träffat förut som gjorde utredningen och ställde diagnos. Det var både en lättnad och en sorg på samma gång. Lättnad för att man inte var tokig trots allt och man fick en viss upprättelse, sorg för att då visste vi ju att det inte var övergående som dom andra påstått. Nåja, nu börjar det iaf om igen.. men det är bara ta det och göra det bästa av allt och se till att hela hans problematik kommer på papper inför LSS ansökan.
Nu börjar alla möten med sonens skola och så ska BUM göra en ny utredning på honom så det blir att springa på sjukhuset flera gånger i veckan nu IGEN.. Det är iofs bra att det görs en ny utredning med tanke på att vi ska ansöka om en LSS prövning för honom, och sen tror jag också att det finns mer än en diagnos att ställa.
MEN alla läkarbesök och terapeut besök tar på krafterna! Det krävdes 5 utredningar på 10 år innan han fick diagnosen DAMP så vi har fått kämpa ordentligt. Helt sjukt! Ena teamet som gjorde utredning försökte inbilla mig att det är SKADLIGT för honom att få en diagnos!!?? Dom menade på att, jag citerar: -En diagnos följer ju honom hela livet och är till stor skada och en nackdel för honom. Slut citat.
Mitt omedelbara svar till dom var: "Och ni menar att det inte är skadligt för honom att inte få rätt hjälp och stöd?" Då frågade ena kvinnan mig:" Men snälla du, vad tror du att en diagnos hjälper?" Sjutton vad arg jag blev och svarade till henne: "Jaa du, han får åtminstone rätt till hjälp och stöd och utan den så står han sig slätt!"
Ja ja det var en kort version av alltihop. Man måste våga stå på sig som förälder när man vet inom sig att man har rätt. Det är inte lätt när dom som ska föreställas vara proffs och veta vad dom gör motarbetar en, och försöker avfärda en som att det är man själv som har problem och att man är en "hysterisk mamma" när man VET att det inte är som det ska med ens barn...
När sonen väl fick diagnosen så var det en helt ny doktor och helt nya terapeuter som vi aldrig träffat förut som gjorde utredningen och ställde diagnos. Det var både en lättnad och en sorg på samma gång. Lättnad för att man inte var tokig trots allt och man fick en viss upprättelse, sorg för att då visste vi ju att det inte var övergående som dom andra påstått. Nåja, nu börjar det iaf om igen.. men det är bara ta det och göra det bästa av allt och se till att hela hans problematik kommer på papper inför LSS ansökan.
Dagmatte till Jack
5 februari 2007, klockan 14:47
Såå nu har man blivit dagmatte till dotterns 16-veckors hundvalp Jack.. Hon har nämligen börjat en kurs som heter "Vägen Vidare". Den riktar sig till ungdomar som av en eller annan anledning har hamnat snett i livet. En del av kursen går ut på att läsa kärnämnen i lättare takt och en annan del är mer kreativ, målning, snickring osv. Det är hennes soc. assistent som krävt detta av henne och eftersom hon fortfarande är under LVU så måste hon.. och det är bara positivt att hon måste göra något om dagarna istället för att sova halva för att inte säga hela dagarna och sen vara rastlös på kvällarna.
Rastlösheten innebär alltid en risk för återfall åtminstone för henne... Hon fixar inte att bara "dra omkring" och umgås med dom hon umgicks med när hon var aktiv i missbruket, sånt leder till återfall förr eller senare. Hon kan då aldrig övertyga mig om att hon orkar umgås med aktiva missbrukare utan att själv trilla dit..
Man kanske är lite väl orolig och i viss mån kontrollerande men jag har jobbat med missbrukare och sett för mycket elände för att kunna slappna av.. Det märkliga är att all min kunskap om behandling av missbrukare (har själv hållt i behandlingsprogram) är som bortblåst när det gäller henne. Jag har blivit bättre när det gäller mitt medberoende tack vara föräldraföreningen mot narkotika, dom har varit mitt stora stöd när det var som värst, men jag är långt ifrån "botad".. Men det är bara att jobba vidare på det och försöka se tiden an. Varje drogfri dag hon har är en vinst!
Såå nu har man blivit dagmatte till dotterns 16-veckors hundvalp Jack.. Hon har nämligen börjat en kurs som heter "Vägen Vidare". Den riktar sig till ungdomar som av en eller annan anledning har hamnat snett i livet. En del av kursen går ut på att läsa kärnämnen i lättare takt och en annan del är mer kreativ, målning, snickring osv. Det är hennes soc. assistent som krävt detta av henne och eftersom hon fortfarande är under LVU så måste hon.. och det är bara positivt att hon måste göra något om dagarna istället för att sova halva för att inte säga hela dagarna och sen vara rastlös på kvällarna.
Rastlösheten innebär alltid en risk för återfall åtminstone för henne... Hon fixar inte att bara "dra omkring" och umgås med dom hon umgicks med när hon var aktiv i missbruket, sånt leder till återfall förr eller senare. Hon kan då aldrig övertyga mig om att hon orkar umgås med aktiva missbrukare utan att själv trilla dit..
Man kanske är lite väl orolig och i viss mån kontrollerande men jag har jobbat med missbrukare och sett för mycket elände för att kunna slappna av.. Det märkliga är att all min kunskap om behandling av missbrukare (har själv hållt i behandlingsprogram) är som bortblåst när det gäller henne. Jag har blivit bättre när det gäller mitt medberoende tack vara föräldraföreningen mot narkotika, dom har varit mitt stora stöd när det var som värst, men jag är långt ifrån "botad".. Men det är bara att jobba vidare på det och försöka se tiden an. Varje drogfri dag hon har är en vinst!
Masker
30 januari 2007, klockan 20:44
Gick igenom gamla papper idag och jag hittade en gammal dikt som någon skrivit (vet inte vem), Denna dikt är så passande på min dotter. Den skulle kunna vara skriven av henne själv (men det är den inte) och jag gissar på att den passar in på dom flesta unga tjejer och killar som har det svårt på ett eller annat sätt.Den kan nog passa in på egentligen alla människor för vi är väl inte alltid så villiga att berätta allt om vem vi är, det finns alltid nåt man inte vill att någon annan ska veta om en. Då menar jag inte oärlighet eller så.. utan det som finns inom en, innerst inne i en själv.. man blir sårbar om man avslöjar allt... Eller?
"Låt dig inte luras av det ansikte jag visar för jag har tusen masker och ingen av dem är jag.
Bli inte lurad, för guds skull bli inte lurad.
Jag ger dig ett intryck av att vara säker och att självförtroende är mitt namn och kyligt lugnt mitt agerande. Och att jag inte behöver någon, men tro mig inte.
Djupt nere dväljs mitt riktiga jag i förvirring i fruktan i ensamhet.
Därför skapar jag mig en mask att dölja mig bakom att skydda mig från de blickar som vet.
Men just en sådan blick är min räddning.
Det betyder, att om den åtföljs av accepterande, då åtföljs den av kärlek. Det är det enda som kan befria mig från de fängelsemurar jag byggt åt mig själv. Jag är rädd för att djupast inne inte vara någonting och att jag inte alls är något att ha och att du skall upptäcka det och stöta bort mig.
Så börjar paraden av maskeringar. Ständigt småpratar jag med dig. Jag kan berätta allt som inte betyder något men ingenting om vad som betyder allt, vad som ropar inom mig.
Var snäll och lyssna noga och försök höra vad jag inte säger.
Jag skulle vilja vara äkta och spontan och mig själv men du måste hjälpa mig. Du måste räcka ut din hand. Varje gång du är snäll, vänlig och uppmuntrande varje gång du försöker förstå för att du verkligen bryr dig om, då börjar mitt hjärta få vingar. Mycket spröda vingar, men vingar.
Med din känslighet och sympati och din förmåga att förstå är det enda som kan befria mig från min skuggvärld av osäkerhet, från övergivenheten i mitt fängelse.
Det kommer inte att bli lätt för dig, ju närmare du kommer mig desto blindare slår jag kanske tillbaka.
Men jag har hört att kärleken är starkare än tjocka murar, och där ligger mitt hopp, mitt enda hopp.
Jag ber, försök riva dessa murar med fasta händer men varsamma händer ? för ett barn är mycket känsligt.
Vem är jag kanske du undrar.
Jag är någon du känner mycket väl.
För jag är varje man du möter och jag är varje kvinna du möter och jag är också du själv."
Gick igenom gamla papper idag och jag hittade en gammal dikt som någon skrivit (vet inte vem), Denna dikt är så passande på min dotter. Den skulle kunna vara skriven av henne själv (men det är den inte) och jag gissar på att den passar in på dom flesta unga tjejer och killar som har det svårt på ett eller annat sätt.Den kan nog passa in på egentligen alla människor för vi är väl inte alltid så villiga att berätta allt om vem vi är, det finns alltid nåt man inte vill att någon annan ska veta om en. Då menar jag inte oärlighet eller så.. utan det som finns inom en, innerst inne i en själv.. man blir sårbar om man avslöjar allt... Eller?
"Låt dig inte luras av det ansikte jag visar för jag har tusen masker och ingen av dem är jag.
Bli inte lurad, för guds skull bli inte lurad.
Jag ger dig ett intryck av att vara säker och att självförtroende är mitt namn och kyligt lugnt mitt agerande. Och att jag inte behöver någon, men tro mig inte.
Djupt nere dväljs mitt riktiga jag i förvirring i fruktan i ensamhet.
Därför skapar jag mig en mask att dölja mig bakom att skydda mig från de blickar som vet.
Men just en sådan blick är min räddning.
Det betyder, att om den åtföljs av accepterande, då åtföljs den av kärlek. Det är det enda som kan befria mig från de fängelsemurar jag byggt åt mig själv. Jag är rädd för att djupast inne inte vara någonting och att jag inte alls är något att ha och att du skall upptäcka det och stöta bort mig.
Så börjar paraden av maskeringar. Ständigt småpratar jag med dig. Jag kan berätta allt som inte betyder något men ingenting om vad som betyder allt, vad som ropar inom mig.
Var snäll och lyssna noga och försök höra vad jag inte säger.
Jag skulle vilja vara äkta och spontan och mig själv men du måste hjälpa mig. Du måste räcka ut din hand. Varje gång du är snäll, vänlig och uppmuntrande varje gång du försöker förstå för att du verkligen bryr dig om, då börjar mitt hjärta få vingar. Mycket spröda vingar, men vingar.
Med din känslighet och sympati och din förmåga att förstå är det enda som kan befria mig från min skuggvärld av osäkerhet, från övergivenheten i mitt fängelse.
Det kommer inte att bli lätt för dig, ju närmare du kommer mig desto blindare slår jag kanske tillbaka.
Men jag har hört att kärleken är starkare än tjocka murar, och där ligger mitt hopp, mitt enda hopp.
Jag ber, försök riva dessa murar med fasta händer men varsamma händer ? för ett barn är mycket känsligt.
Vem är jag kanske du undrar.
Jag är någon du känner mycket väl.
För jag är varje man du möter och jag är varje kvinna du möter och jag är också du själv."
Dagen idag
28 januari 2007, klockan 23:28
Satt idag och funderade på hur märkligt livet ändå är, jag har två barn, en dotter som är 20 år och en son som är 16.. Dottern har idag varit drogfri 1 år.
Det är exakt 1/2 sedan hon kom ut från behandlingen och har skött sig riktigt bra faktiskt. Enda smolket i bägaren är väl jag då, jag med min oro för henne! Hon har sina beteenden som sitter kvar sedan hon var aktiv i sitt missbruk. Som exempel kan nämnas hennes inneboende oro i kroppen, ena stunden är hon hemma hos sig, (hon har egen lägenhet) och i nästa så befinner hon sig 20 mil bort, mitt ute i ingenstans, för att hon och hennes vänner inte hade något bättre för sig...? Kanske inte en sån stor grej för många men när man sett såna beteenden i många år och kopplar ihop det med amfetaminmissbruk så blir det en stor grej. Min hjärna är inställd på "katastrof tänk" efter åratal av vakna nätter, mardrömmar och alla möjliga upplevelser som följer en anhörig till en missbrukare, så alla såna saker blir i min hjärna "Nu är nog återfallet ett faktum" Finns många fler exempel på olika beteenden som hon har som jag kopplar ihop med missbrukstiden men jag orkar inte gå in på det just nu.
Har som sagt en 16 årig son också.. Han har diagnosen DAMP med allt vad det innebär. Just nu är jag inne i en strid med BUM angående just hans diagnos. Jag tror att det finns mer än "bara" en diagnos. Hans problematik sträcker sig långt utöver DAMP diagnosen.. Men det är en kompicerad historia med många års kamp för att överhuvudtaget få en diagnos på honom så det tar jag en annan gång.
Nu till min reflektion över livet: Det är märkligt att en del människor går genom livet relativt lätt medans andra får kämpa för att överhuvudtaget orka andas mellan striderna...
Jag antar att min livsfilosofi hjälper mig genom allt! Jag är nämligen säker på att man inte får mer än man orkar bära samt att allt som inte dödar en, det härdar! Det är nog den övertygelsen som gör att jag fortfarande är stabil...
Trots allt elände i mitt liv så är jag tacksam! Tacksam för att dottern har varit drogfri 1 år, varje drogfri dag är en vinst! Tacksam för att min son är en underbar kille, Tacksam för att jag faktiskt har dom båda två i livet! Tacksam för att jag finns... det finns hur mycket som helst att vara tacksam över och det är jag verkligen! Det finns dom som har det så mycket värre och dom skänker jag en tanke varje dag!
Godnatt
Satt idag och funderade på hur märkligt livet ändå är, jag har två barn, en dotter som är 20 år och en son som är 16.. Dottern har idag varit drogfri 1 år.
Det är exakt 1/2 sedan hon kom ut från behandlingen och har skött sig riktigt bra faktiskt. Enda smolket i bägaren är väl jag då, jag med min oro för henne! Hon har sina beteenden som sitter kvar sedan hon var aktiv i sitt missbruk. Som exempel kan nämnas hennes inneboende oro i kroppen, ena stunden är hon hemma hos sig, (hon har egen lägenhet) och i nästa så befinner hon sig 20 mil bort, mitt ute i ingenstans, för att hon och hennes vänner inte hade något bättre för sig...? Kanske inte en sån stor grej för många men när man sett såna beteenden i många år och kopplar ihop det med amfetaminmissbruk så blir det en stor grej. Min hjärna är inställd på "katastrof tänk" efter åratal av vakna nätter, mardrömmar och alla möjliga upplevelser som följer en anhörig till en missbrukare, så alla såna saker blir i min hjärna "Nu är nog återfallet ett faktum" Finns många fler exempel på olika beteenden som hon har som jag kopplar ihop med missbrukstiden men jag orkar inte gå in på det just nu.
Har som sagt en 16 årig son också.. Han har diagnosen DAMP med allt vad det innebär. Just nu är jag inne i en strid med BUM angående just hans diagnos. Jag tror att det finns mer än "bara" en diagnos. Hans problematik sträcker sig långt utöver DAMP diagnosen.. Men det är en kompicerad historia med många års kamp för att överhuvudtaget få en diagnos på honom så det tar jag en annan gång.
Nu till min reflektion över livet: Det är märkligt att en del människor går genom livet relativt lätt medans andra får kämpa för att överhuvudtaget orka andas mellan striderna...
Jag antar att min livsfilosofi hjälper mig genom allt! Jag är nämligen säker på att man inte får mer än man orkar bära samt att allt som inte dödar en, det härdar! Det är nog den övertygelsen som gör att jag fortfarande är stabil...
Trots allt elände i mitt liv så är jag tacksam! Tacksam för att dottern har varit drogfri 1 år, varje drogfri dag är en vinst! Tacksam för att min son är en underbar kille, Tacksam för att jag faktiskt har dom båda två i livet! Tacksam för att jag finns... det finns hur mycket som helst att vara tacksam över och det är jag verkligen! Det finns dom som har det så mycket värre och dom skänker jag en tanke varje dag!
Godnatt
Flyttar min blogg från Ab
Nu flyttar jag över min blogg från Ab. Kommer att flytta över alla inlägg med start från det första och sen arbetar jag mig framåt i tiden.
