Idag fick vi veta att en av dotterns vänner dött i vad som förmodas vara en överdos.. Jag träffade honom i onsdags och pratade en stund med honom och frågade hur det var med honom osv. Han såg så fruktansvärt sliten ut, insjunken och trasig.. Jag sa till honom att han måste börja vara rädd om sig och ta hand om sig själv.. och han svarade att joodå.. han skulle försöka... Knappt ett dygn senare var han död!  27 år gammal eller ung kanske man ska säga...

Vet inte riktigt vad jag ska skriva..  Nää.. ger upp för ikväll nu. Får bli en annan dag/kväll...



Gud
Ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Dagen idag har gått i "göra så lite så möjligt på så lång tid som möjligt" temat.  Och det har funkat bra måste jag säga.

Har varit i Luleå hela långa dagen och knatat omkring och strött pengar lite här o där som värsta miljonären. (och jag är inte miljonär)  Det lustiga är att jag inte kommit hem med en enda pinal till mig själv... Dottern är den som gått vinnande ur denna dag.. Sonen hade sin "få saker" dag igår..  Men men.. det är kul det med!

Nu är det bara sängen som lockar. Är helt slut, känns som att jag deltagit i ett maratonlopp!

Godnatt från mig... 

Jag är av den fasta övertygelsen att man får igen flera gånger om det man har gett ut...
När man som en nära vän till familjen kan, först vara kontaktperson till en familjemedlem i den familj man är nära vän med, sen förse samma familjemedlem med diverse droger och samtidigt använda själv för att så småningom stjäla från sin närmaste vän i nämnda familj , då har man nog gett ut lite för mycket åt fel håll.... 

Nu till det bästa av allt... Jag behöver bara luta mig tillbaka och se på när fallet kommer! För det kommer!  Var så säker!
Och du...  Jag kan vänta, jag har all tid i världen!

Hoppas du tycker att det var värt det!

Egentligen har jag inget att klaga över nuförtiden... Men jag är RASTLÖS som få och så är det snöstorm ute... Inget kul väder att vara ute i, så jag trampar omkring härinne och håller på att bli galen.. Jag är så rastlös så att jag inte kommer mig för att göra någonting vettigt alls.... *suck*  Har varit det hela långa dagen.. tur att det snart är sängdags så man får sova bort resten av denna skitdag!

Japp, nu fick jag klaga en sväng så nu känns det bättre.. :-)


Ha en fin kväll alla......

Har varit och jobbat idag som sagt var..  Det var så roligt att träffa alla arbetskamrater igen.  Dom är så supertrevliga allihop och det känns som att man känt dom i evigheter.
Dagen gick nästan för fort!

Fick höra av chefen idag att jag ska vidare till andra arbetsuppgifter fr.o,m i vår någongång. Ska jobba i kassan en del av tiden men ska jobba på en annan avdelning också och det ser jag som en rejäl utmaning och ett uppsving... Den avdelningen är nog en av de mest krävande när det gäller kundkontakt.  Hur som helst så ser jag fram emot det och det känns som att man tar sig framåt sakta men säkert!

Nu ska jag iväg till några vänner och hälsa på. Länge sen jag var dit faktiskt..  Måste nog bättra mig när det gäller att hålla kontakten med mina vänner..  Är så dålig på att höra av mig men jag har dom nära mig ändå.. i mitt hjärta och i tanken... 
Alltid nåt...  (",)

Sonen har flyttat hemifrån!  Han har fått via LSS ett boende med stöd.
Alltså, han har en helt egen lägenhet med eget kontrakt hos hyresvärden men har stöd och hjälp av personal från ett s.k särskilt boende.  Han har en kontaktperson som är den som hjälper honom med det sånt som hör till det dagliga livet, styr upp vardagen kan man säga.  Han har nu bott i den egna lägenheten i en vecka och jag måste säga att det känns som tomt här hemma,  men det är en vanesak bara.
Jag vet ju att det är det bästa för honom OCH mig att han får bli vuxen och lära sig sakta men säkert att ta ansvar och lära sig leva sitt liv som han vill ha det.

Hans kontaktperson tycker att det går lite sakta att komma framåt med min son men jag förklarade att med honom så måste man skynda långsamt. Det går bara inte att forcera saker och ting för då drar han i nödbromsen!
Det handlar om att bygga upp ett förtroende hos sonen och det gör man inte på en vecka. Det kan ta månader innan han är redo att släppa in kontaktpersonen i hans liv.

Sen är det så med sonen att han ser allt i svart eller vitt, det finns liksom inga gråzoner överhuvudtaget,  just nu så sonderar sonen terrängen och kollar av nämnda kontaktperson...  Forcerar han någonting nu så är det kört, då hamnar han på den "svarta listan" och därifrån kommer man inte hur mycket man än försöker. Det tillhör hans diagnoser.

För dottern går det riktigt bra! Hon är, så vitt jag vet, drogfri och har börjat studera. Hon läser endast ett ämne, svenska A,  men det är ett fall framåt iaf.  Det är nog bara bra att hon inte tar på sig för mycket.. Chansen är ju större att hon lyckas om hon inte har för bråttom. Ett misslyckande är ju det sista hon behöver!


En liten reflektion:
Detta verkar vara en riktigt bra tid i livet och det känns som att allt  ä n t l i g e n  börjar ordna sig och röra sig framåt mot det bättre.

Förut kändes det som min dotter skrev på sin lunarstorm :  Var inte allt för optimistisk, ljuset i tunneln kan vara ett tåg.
Det stämmer inte längre i mitt liv!