Idag begravs dotterns vän Thomas.  Dottern och hennes vänner var helt upp och ner igår hela dagen, dom gruvar sig nåt så fruktansvärt för begravningen.
Det är väl lite så att dom kunnat hålla det på avstånd fram tills nu, idag blir det ju verkligt att han ÄR borta!

Jag oroar mig lite grann för hur dottern kommer att hantera detta, kommer hon att fortsätta vara drogfri eller kommer hon att ta återfall för att på något sätt kunna fly undan allt det jobbiga? Det är ju på det sättet hon har hanterat allt som är tungt och svårt tidigare.  Jag hoppas ju av hela mitt hjärta att hon är stark nog i sin drogfrihet att hon klarar av att hantera detta på ett sunt sätt men tvivlen finns ju där och gnager.... Men det är inget jag egentligen kan påverka, det är ju endast hon som kan bestämma sig för hur det ska vara.
Allt jag kan göra är att försöka finnas här för henne men beslutet är hennes!


Själv ska jag till läkaren idag,  jag har nog gått in i en depression igen... Livet är inte roligt just nu! 
Jag har ingen motivation överhuvudtaget, allt som jag tidigare har tyckt om att göra lockar inte alls, jag vill inte svara i telefonen för det kan vara IKEA och jag orkar bara inte!
Det var en stor varningsklocka för mig när jag insåg att inte ens IKEA lockar längre...  JAG som verkligen älskar att jobba där får ångest vid tanken på att åka o jobba... Jag far inte ens dit för att shoppa längre.......
Jag gör endast det jag verkligen måste och absolut inget annat..  Jag får tvinga mig själv att göra det allra minsta, t.o.m att åka o hälsa på sonen känns som ett jätteberg att bestiga. 

Nej nu ska jag gå och fortsätta med att läsa min bok.


På återseende...


Uppdatering:

Begravningen gick så bra en begravning kan gå... Den var ljus och väldigt fin.
Dottern verkar hålla ihop än så länge iaf.  Bättre än förväntat!

Jag var ju då till läkaren efter begravningen och blev sjukskriven 1 månad till att börja med. Fick göra ett sånt där MADRS-test, det är ett depressionstest och jag hamnade på 38 poäng av 40 möjliga så jag har en djup depression.

Nu försvinner jag från bloggen några dagar. Ska åka till min mamma och ladda batterierna.

Idag har jag varit med bästaste Linda o Fredde på skoterfärd. Har inte kört skoter på säkert 15 år..
Vi hade en mycket trevlig dag, körde skoter, grillade i en skogskoja, körde mera skoter, hämtade Hannes på dagis med skotrarna och sen hem och där däckade jag, sov en timme, helt slut efter all frisk luft!

Resultatet av dagen: Träningsvärk i armen efter att ha dragit igång den.. (visste inte ens att jag hade dom musklerna) Ont i "gasartummen".... :-D   KUL var det!  Hmmm.. när jag nu känner efter så har jag faktiskt ont i hela kroppen... Känner mig som om jag vore 90 + Men det är det värt!  :-)


Tack så jättemycket för den bästa dagen på mycket länge Linda & Fredde! Ni är verkligen GULD värda för mig!!!

Nu ska jag stappla till sängen och sova.

With Love

Annlo

Min väninna har ju då åkt utomlands med sina barn och frågade om jag kunde tänka mig att vara katt och husvakt och sova över där nångång då och då.  Jag lovade.. Såå.. Inatt sov jag o dottern över där.
Vi började kvällen med att bada bastu och bara ta det lugnt. Eldade i kaminen och bara njöt.

Vi gick väl o la oss vid 23-tiden och när kl var ca: 03.00 vaknade jag av att katten bet mig i fingret, han skulle på livet ligga precis där jag låg.. Att det fanns en hel plats ledig bredvid brydde han sig inte ett dugg om. nåja jag körde ner honom och försökte somna om, det var ju då stört omöjligt så jag klev upp och slog på tv:n.
Satt väl vaken en si så där 45 min och gick sen och la mig igen och var precis på väg att somna när jag hörde ett JÄTTE brak och så kom dotterns röst: Aj aj aj aaaajjjj.. 
jag flög upp och mötte henne när hon rusade in på toa.. Jag gick efter och frågade helt chockad: Men vad i hela världen är det som händer???? 
Hennes svar: Men den där förbannade katten hoppade upp på en tavelhylla och rev ner tavlan som stod där och den for med ena hörnet precis på hennes näsa, så hon har en ca: 1 cm lång reva på näsan som dessutom svullnade upp och blev blå!

Det är inte alldeles lätt och säkert att vara kattvakt har vi lärt oss.

Vilket otroligt kaos och vilken enorm sorg en god väns död innebär!  Nu var ju inte Thomas min vän, men min dotters och alla hennes vänners vän var han!  Det råder fullkomligt kaos och det finns ingen ände på eländet just nu. 
Dotterns vänner klappar ihop en efter en och jag säger bara: NU RÄCKER DET!   INGET mer FÅR hända med någon nu! Hör ni det allihopa? DET RÄCKER NU!! 
Snälla snälla snälla försök göra något BRA för er själva nu!!! Ta lärdom!!! Jag kan för mitt liv inte förstå varför ni måste vara så destruktiva...?  Ni måste (och det gäller er allihopa) börja ta hand om er och vara rädda om er! Ingen annan kan göra det åt er!  

Fråga er själva: Är det värt det??? Är eran destruktiva livsstil värt allt detta??????

Bara så ni vet, jag kommer att ta er en och en och prata med er... jag kan inte bara sitta still och inte försöka i alla fall. Men som ni vet är det ert eget val i slutänden..  Jag kan bara prata med er och hoppas på att någonting går in och fastnar hos er.. Men tills dess:  VAR RÄDD OM ER! Det finns bara en av var och en av er!


Gud,
Ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan och
förstånd att inse skillnaden.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4533775.ab





Finns bara en kommentar att lämna...


FY FAN!

har jag inte mått så bra kan man säga..  Och allt är skornas fel, eller hur sonen? (",)

Det var som sagt 30 års fest igår..  Mycket folk och stämningen var hög hela kvällen.  Men med "dagen efter" syndromets klokhet kan jag konstatera skulle jag kanske ha hållt mig till det lilla glaset och inte bytt ut det mot 1/2 liters ölstop... Jag tyckte att jag fick fylla på det lilla glaset så ofta och tänkte att med ett större så behöver man inte springa till bålen hela tiden... Smart idé.. Eller inte! För jag sprang lika ofta och fyllde på det stora i alla fall!

Nu är det MINST 4 år till nästa rotvälta kan jag meddela!